Internationella fjärrlån

Den 1 juli 2016 avslutades en drygt 50-årig epok i de internationella fjärrlånens historia i och med att British Library upphörde med sin traditionella fjärrlåneservice till offentligt finansierade bibliotek utanför Storbritannien. Beställningsmöjligheterna upphörde visserligen inte helt, men förutsättningarna för dem var i grunden förändrade. Sedan sommaren 2016 behandlas samtliga utländska bibliotek som kommersiella bibliotek och är som sådana hänvisade till villkoren för tjänsten British Library On Demand, vilket innebär att det förutom British Librarys hanteringskostnader även tillkommer full copyrightavgift för beställda publikationer.

Ett av världens största bibliotek, med ovärderliga samlingar av intresse för forskare över hela världen, lade därmed ned en uppskattad tjänst och ersatte den med en service som innebär betydligt högre kostnader för de beställande biblioteken och deras användare. Som ett resultat av förändringen har antalet utländska bibliotek som utnyttjar den nya beställningsmöjligheten krympt till en bråkdel av det antal som tidigare sände fjärrlånebeställningar till British Library.

Hur omställningen gick till förtjänar att uppmärksammas. Det är en berättelse om hur verksamheten vid akademiska bibliotek i allt högre utsträckning styrs av faktorer som biblioteken själva har små möjligheter att påverka. För att förstå innebörden av det inträffade får vi börja med att gå några decennier tillbaka i tiden.

Lag blir avtal

Under 1990-talet började förlagsbranschen arbeta för att undvika att de villkor som gällde för bibliotekens fysiska samlingar även skulle komma att utvidgas till den framväxande marknaden för e-tidskrifter och e-böcker. För branschen var det viktigt att reglerna för bibliotekens möjligheter till utlåning, kopiering och fjärrlån inte skulle gälla för de nya publikationstyperna.

Hotet mot förlagens framtida inkomstmöjligheter fanns framförallt i form av de rättsregler som möjliggjorde undantag i upphovsrätten för offentliga bibliotek. Att påverka lagstiftningen i ett stort antal länder skulle dock kunna riskera att bli en alltför kostsam och tidskrävande process för förlagen. En betydligt snabbare väg skulle det däremot vara att införa användningsbegränsningar i avtal mellan förlag och enskilda bibliotek. Genom avtalen skulle även ett straffrättsligt ansvar kunna utkrävas av biblioteken och deras användare.

Avtalsvägen visade sig vara framgångsrik. På kort tid fick förlagen acceptans för olika former av begränsningar för användningen av det nya publiceringsformatet. I avtal som var skrivna av juridiska experter på ett fackspråk som få biblioteksanställda fullt ut kunde tolka, gick biblioteken med på olika inskränkningar av den praxis som fortfarande gällde för den tryckta litteraturen. Begrepp som Digital Rights Management (DRM) introducerades och började betraktas som en del av ett antal mer eller mindre självklara användningsbegränsningar för e-resurser.

Avtalen innehöll skrivningar om att tvister mellan parterna skulle komma att lösas genom domstolsförhandlingar. Vad som vid första anblicken kunde uppfattas som någonting positivt, var dock i själva verket till stor nackdel för biblioteken, eftersom förlagen aldrig valde domstolar som tillämpade den lagstiftning som gällde i bibliotekens hemländer. Istället försågs avtalen med paragrafer som angav att eventuella domstolsförhandlingar skulle föras i länder med en lagstiftning som stärkte förlagens position.

Att ha eller inte ha

Genom övergången till elektroniska tidskrifter minskade förlagens kostnader kraftigt. Uppköp av andra förlag blev därmed en god affär eftersom merkostnaden för varje tillkommande tidskrift blev allt mindre. I takt med att marknaden för vetenskapliga tidskrifter kom att koncentreras till ett fåtal förlag, blev utbudet av tidskrifter från varje förlag allt större.

Problemet med de stora titellistorna var dock att behovet av alla dessa tidskrifter varierade stort mellan biblioteken. För att inte hamna i en situation liknande den för tryckta tidskrifter, där biblioteken till övervägande delen prenumererade på ett mindre antal utvalda tidskrifter, lanserade förlagen en ny affärsmodell i form av stora, rabatterade tidskriftspaket, så kallade Big deals.

Istället för att behöva välja ut några få tidskrifter för prenumerationer fick nu biblioteken en möjlighet att tillhandahålla merparten av förlagens tidskriftsutgivning. Från att tidigare ha abonnerat på några tusental tidskrifter i tryckt format, kunde nu många bibliotek tillhandahålla 30.000 – 50.000 e-tidskrifter. Alla verkade vara nöjda.

Nästan alla. Eftersom bibliotek som inte abonnerade på alla tidskriftspaket i stor utsträckning förlitade sig på fjärrlån för att tillgodose sina användares behov, började fjärrlånen framstå som ett hot mot försäljningen av e-tidskriftspaket.

Trots att fjärrlånevolymerna genom den stora tillgången till e-tidskrifter började minska åren runt millennieskiftet, var förlagen inte nöjda. En besvärande trend med krympande budgetanslag för akademiska bibliotek hade uppkommit och riskerade att medföra uppsägningar av paketabonnemang, vilket därmed återigen skulle kunna medföra en ökning av antalet fjärrlån.

Fjärrlån i tyska domstolar

Det var nu dags för förlagen att ta bibliotekens fjärrlåneverksamhet till domstol. Under 2000-talets första decennium påbörjade förlagsorganisationer flera domstolsprocesser mot fjärrlåneverksamheten vid enskilda bibliotek. Även om processer startades i Kanada och USA var det framförallt i Europa som domstolarna sattes i arbete. Europa blev troligtvis det naturliga valet eftersom många av de största förlagen har sin hemvist i Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Dessutom fanns i Europa sedan länge en väl utvecklad fjärrlåneverksamhet som även inkluderade internationella fjärrlån.

Redan 1994 hade den tyska förlagsbranschen genom sin samverkansorganisation Börsenverein des Deutschen Buchhandels stämt Technische Informationsbibliothek (TIB) i Hannover för att de kopierade artiklar ur tidskrifter och skickade dem som avgiftsbelagda fjärrlån till andra bibliotek. Eftersom TIB är världens största tekniska bibliotek och fungerar som tyskt centralbibliotek för tekniklitteratur, ingår givetvis litteraturförmedling som en central del av bibliotekets verksamhet.

Efter fem års förhandlingar och flera överklaganden avgjorde den högsta domstolen i Tyskland (Bundesgerichtshof) att bibliotek har rätt att skicka artikelkopior som fjärrlån med post, fax och som bilaga till e-post, men att royalties för kopiorna måste betalas till förlagen. I Tyskland hanteras sådana betalningar av upphovsrättsorganisationen Verwertungsgesellschaft Wort (VG Wort).

Ett år efter domen slöt den tyska staten ett avtal med Börsenverein. I avtalet preciserades storleken på copyrightavgiften för olika typer av användning av det kopierade materialet. Dessutom innehöll avtalet en skrivning om att tyska bibliotek även fortsättningsvis kunde skicka fjärrlån till bibliotek i andra länder.

Avtalet blev dock inte långvarigt. Redan 2002, två år efter avtalets undertecknande, meddelade Börsenverein och VG Wort att de inte avsåg att förnya avtalet. Anledningen var att de inte längre var beredda att acceptera fjärrlån till utländska bibliotek. Inte heller kunde fjärrlånekopior som e-postbilagor längre godtas av förlagen.

Avhoppet från avtalet med den tyska staten var samtidigt startpunkten för en samlad attack mot de tyska bibliotekens fjärrlåneverksamhet. Flera stora internationella förlag började nu hota det tyska fjärrlånesystemet, Subito, med stämning inför domstol. Även det tyska centralbiblioteket för medicinsk litteratur, ZBMed i Köln, kontaktades och uppmanades att upphöra med sina internationella fjärrlån. På grund av hoten slutade Subito och ZBMed att skicka fjärrlån till utländska bibliotek.

Under 2003 inledde Subito förhandlingar med några stora förlag i hopp om att kunna lösa dödläget. Istället drogs Subito sommaren 2004 inför domstol i en samlad aktion av den tyska förlagsorganisationen Börsenverein och den mäktiga internationella organisationen International Association of Scientific, Technical and Medical Publishers (STM). Förlagen hävdade att Subitos verksamhet bröt mot tysk lag och krävde därför ett omedelbart slut på elektroniska dokumentleveranser och all fjärrlåneverksamhet – såväl internationell som nationell!

En vecka senare framförde STM till EU-kommissionen en officiell klagan mot den tyska staten, som man ansåg inte hade implementerat EU:s copyrightdirektiv. Syftet var givetvis att påskynda införandet av begränsningar av de tyska bibliotekens fjärrlåneleveranser.

I väntan på domstolsavgöranden infördes långvariga och stora begränsningar av fjärrlåneverksamheten. Efter ett första domslut, ett därpå följande överklagande och en förändring av den tyska upphovsrättslagen 2008, stod det slutligen klart att de tyska biblioteken har rätt att skicka inskannade kopior av artiklar ur papperstidskrifter. Den elektroniska överföringen betraktas som en transportmekanism för en i övrigt helt pappersbaserad hantering. Mottagande bibliotek har därför inte rätt att överföra en elektronisk fil till slutanvändaren, endast en papperskopia får överlämnas. Fjärrlånemöjligheterna gäller däremot inte för artiklar som kan beställas och köpas från förlagens egna plattformar.

De tyska domstolarna konstaterade även att internationella fjärrlån innebär stora juridiska problem eftersom flera länders lagstiftning är inblandad i hanteringen. Först gäller tysk lag vid kopierandet och inskannandet av artiklar, sedan tysk och mottagande lands lagstiftning vid överföringen samt slutligen det mottagande landets lagstiftning. Ett internationellt fjärrlån involverar därför alltid två länders upphovsrättsliga regler.

I den juridiskt oklara situation som uppkom efter stämningsansökningarna 2004 gav sig de tyska biblioteken återigen in i förhandlingar med STM och Börsenverein för att kunna upprätthålla någon form av fjärrlåneleveranser. Eftersom bibliotekens ställning var försvagad och förlagen hade goda erfarenheter av sina licensavtal för e-resurser riktades diskussionerna tidigt in mot att försöka lösa tvisten och den besvärliga juridiska situationen genom avtal.

Det fjärrlåneavtal som förhandlades fram med förlagsorganisationerna kom därför att innehålla två huvuddelar: dels begränsningar av tidigare fjärrlånepraxis för kopiering och artikelöverföring, dels en tillkommande copyrightkostnad för varje artikel. Det första avtalet slöts 2006, modifierades efter lagändringen 2008 och har på nytt omförhandlats under 2016.

Grunden för Subitos fjärrlåneverksamhet kom därmed inte längre att vila på lagstiftning, utan på frivilliga licensavtal med förlag. För närvarande har ca 40 förlag slutit licensavtal med Subito. Leveranser av fjärrlånekopior från äldre tidskrifter och från övriga förlag är till viss del möjlig.

Erfarenheterna från Tyskland visade att lagstiftare och domstolar inte är främmande för inskränkningar i den traditionella biblioteksverksamheten för att skydda förlagsintressen. Förlagen hade också kunnat konstatera att licensavtal är ett effektivt sätt att begränsa fjärrlåneverksamhet samtidigt som de ökar förlagens intäkter genom copyrightavgifter från biblioteken.

Fjärrlån från British Library

I takt med att förlagen utvecklade egna beställningsmöjligheter på sina plattformar hade bibliotekens fjärrlåneverksamhet förvandlats till en oönskad konkurrent. De vetenskapliga förlagens agerande i Tyskland visade tydligt att de såg dokumentleveranser som sin marknad och att de därmed inte kunde acceptera vare sig de tyska centralbibliotekens eller fjärrlånesystemet Subitos effektiva och framgångsrika service.

Subito var dock endast en relativt begränsad aktör med sin huvudsakliga verksamhet i centraleuropeiska, tyskspråkiga länder och i norra Europa. Betydligt större internationell betydelse hade British Library med sin Overseas Library Privilege Service.

Under nästan ett halvt århundrade hade British Library med sina omfattande samlingar fungerat som en sista utväg för ett stort antal bibliotek (i alla världsdelar), som inte på något annat sätt kunde ge sina användare tillgång till de publikationer som beställdes.

British Librarys fjärrlåneverksamhet var möjlig tack vare ett undantag i den strikta brittiska copyrightlagstiftningen. Genom ett så kallat Library Privilege kan brittiska bibliotek kopiera copyrightskyddat material och sedan skicka kopiorna till beställaren eller beställande bibliotek. Undantaget gäller även beställningar från andra länder.

Hösten 2011 meddelade British Library att Overseas Library Privilege Service från och med januari 2012 skulle ersättas med en tjänst med namnet International Non-Commercial Document Supply (INCD). Den nya tjänsten var baserad på avtal med olika förlag och inte på lagstiftningens library privilege.

Utan någon föregående lagändring eller några domstolsförhandlingar hade British Library slutit ett avtal med STM och den brittiska förläggarorganisationen, Publishers Association, vilket hade som konsekvens att det från och med nu var förlagen som avgjorde om British Library fick skicka kopior av artiklar och bokkapitel till utlandet eller inte.

För många var det svårt att förstå varför British Library hade gått med på att avstå från sin lagstadgade rätt till fjärrlån. Skälen bakom beslutet är obekanta, men det är inte osannolikt att förlagsorganisationerna hotat med åtgärder liknande dem i Tyskland.

Liksom i Tyskland var det brittiska fjärrlåneavtalet en frivillig uppgörelse mellan enskilda förlag och British Library. I avtalet preciseras vad British Library och det beställande biblioteket behöver göra för att säkerställa förlagens copyrightintressen. Därutöver anges vilka användare som kan beställa kopior och storleken på den copyrightavgift som British Library måste erlägga per kopierad artikel.

Bland de nya administrativa rutiner som krävdes för att kunna utnyttja INCD fanns ett absolut krav på att varje slutanvändare måste fylla i en blankett med detaljerade uppgifter om sin anknytning till det lärosäte vars bibliotek skickar fjärrlånebeställningen. Blanketten måste undertecknas och användaren måste försäkra att det beställda materialet endast kommer att användas för icke-kommersiell forskning eller enskilda studier.

Därutöver måste varje slutanvändare årligen fylla i en annan blankett för att försäkra att uppgifterna fortfarande är korrekta. Såväl årsbekräftelse som beställningsbekräftelse måste sparas av det beställande biblioteket i 6 år utöver beställningsåret.

För beställande bibliotek sattes också en gräns för antalet tillåtna fjärrlånebeställningar under ett kalenderår. Högst 9 artiklar ur en enskild tidskriftsårgång (volume) kunde beställas.

Det nya regelverket innebar en så omfattande pappersexercis för slutanvändare och beställande bibliotek att det är svårt att förstå hur det hade kunnat tillkomma med något annat syfte än att minska antalet fjärrlånebeställningar.

Om det var avsikten var resultatet lyckat. 2011, året före införandet av INCD, skickade British Library över 38.000 artiklar utomlands. 2012 hade antalet reducerats med 92% till knappt 2.900 st. Det fjärde året med INCD (2015) var antalet nere i 635 stycken, en minskning med 98% sedan 2011.

Bakom minskningen döljer sig inte endast färre fjärrlånebeställningar, utan även ett minskande antal tillgängliga tidskrifter. Betydligt färre förlag än väntat visade sig vara villiga att sluta avtal med British Library för kopieleveranser i icke-kommersiellt syfte när British Library samtidigt hade en kommersiell fjärrlånetjänst med betydligt högre copyrightavgifter.

Av de drygt 330.000 tidskriftstitlar som fanns tillgängliga för Overseas Library Privilege Service under 2011 återstod endast drygt 23.000 (7%) året därpå inom ramen för INCD. Dessutom hade 28.000 tidskrifter helt försvunnit från alla former av fjärrlånemöjligheter mellan de båda åren. 2015 hade förlagen plockat bort 28% (nästan 100.000) av de tidskrifter som var tillgängliga 2011. Antalet tidskrifter som kunde användas för INCD hade dock inte förändrats.

Genom en kombination av orimlig administration, ett minskat fjärrlåneutbud och höga fjärrlånekostnader, hade British Librarys internationella fjärrlåneservice på bara fyra år förvandlats till en tjänst som få längre efterfrågade. Sommaren 2016 upphörde verksamheten och alla utländska bibliotek hänvisades till British Librarys kommersiella tjänst British Library on Demand.

Den kommersiella servicens höga kostnader har gjort att det inte längre är många akademiska bibliotek utanför Storbritannien som skickar fjärrlånebeställningar till British Library.

2015 ändrades den brittiska copyrightlagstiftningen på flera punkter. Efter påtryckningar från bland annat biblioteken innehåller den nya lagen en paragraf som anger att licenser och avtal inte kan innehålla begränsningar av gällande lag. Om så ändå är fallet är det lagtexten som gäller, inte avtalstexten.

Som en konsekvens av lagändringen kan brittiska bibliotek nu skicka elektroniska kopior av tidskriftsartiklar nedladdade från databaser. Det är inte längre nödvändigt att först göra en utskrift som sedan skickas som en skannad kopia.

CCC och Get It Now

Samtidigt som British Library meddelade sina planer för INCD kunde Copyright Clearance Center (CCC) presentera sin nya tjänst Get It Now.

CCC är ett amerikanskt företag som hjälper vetenskapliga förlag med olika typer av copyrightfrågor, inklusive insamling av copyrightavgifter från lärosäten och organisationer. Tillsammans med förlag och förlagsorganisationer har CCC utvecklat Get It Now för beställningar av tidskriftsartiklar. Tjänsten är enkel att använda, är alltid tillgänglig och har mycket snabba leveranstider, dvs den är raka motsatsen till INCD. Och framförallt, den ägs och drivs av ett företag som fördelar copyrightintäkterna direkt till förlagen.

När Get It Now lanserades 2011 hade fjärrlånevolymerna i Europa krympt under flera år. I USA hade fjärrlånen däremot befunnit sig på en relativt konstant nivå. Nordamerika var därför inledningsvis den huvudsakliga marknaden för Get It Now. I takt med bland annat de ökande problemen för British Librarys internationella fjärrlån har marknaden för Get It Now kunnat utökas till allt fler länder.

Trots att Get It Now är en förlagsutvecklad produkt med betydligt högre kostnader per beställd artikel än motsvarande fjärrlån från bibliotek, har tjänsten blivit framgångsrik, inte minst i USA där den även integrerats med OCLC:s fjärrlånemodul ILLiad.

Get It Now är idag en etablerad beställningskanal med så stor omsättning att CCC kan beskriva sig själva som ”the leading commercial document-delivery provider”.

Avslutande kommentarer

Förlagen verkar se bibliotekens fjärrlån som intäktsförluster och biblioteken som konkurrerande dokumentleverantörer. De önskar därför begränsa bibliotekens fjärrlåneverksamhet så mycket som möjligt, samtidigt som de utvecklar egna förenklade beställningsmöjligheter för tidskriftsartiklar (det mest eftertraktade och enklast hanterbara materialet). Eftersom e-böcker i de flesta fall inte är möjliga att fjärrlåna, återstår för biblioteken den mer resurskrävande fjärrlånehanteringen av tryckta böcker.

Enligt organisationen EIFL (Electronic Information for Libraries) har endast ca 11% av världens länder en lagstiftning som uttryckligen tillåter fjärrlån mellan bibliotek. Internationella fjärrlån saknas helt i nationell lagstiftning. I länder som saknar lagstiftning på området kan det därför vara frestande att reglera fjärrlåneverksamheten med förlagslicenser. Erfarenheten har dock visat att det är ett effektivt sätt att stödja förlagen på bibliotekens bekostnad.

I länder med lagstadgad rätt till fjärrlån har förlagsorganisationerna kommit att rikta in sig på avsaknaden av reglerad rätt till internationella fjärrlån. I vissa fall har detta kunnat tvinga in biblioteken i avtal med förlagen. På det sättet ersätts gradvis, även i dessa länder, en lagstadgad bibliotekssamverkan med en avtalsstyrd förlagsdominans.

 


Uppkomsten och nedläggningen av British Librarys tjänst INCD finns beskriven på EIFL:s blogg:
http://www.eifl.net/blogs/licensed-fail