OA – när, vad och hur?

Påfallande ofta verkar det som om diskussioner om Open Access förs mellan individer som talar om helt olika saker. För några är OA en realitet med givna ramar där endast detaljfrågor behöver diskuteras, för andra handlar diskussionerna om grundläggande frågeställningar rörande vetenskaplig publicering, med stora, ännu olösta utmaningar; för några är kostnader den centrala frågan, för andra står tillgängligheten i centrum.

Beroende på yrkesroller och erfarenheter hanteras frågeställningarna om OA vanligtvis som en del av andra problemkomplex, till exempel forskningspolitik, forskningsfinansiering och bibliotekslicenser för tidskriftsabonnemang. De olika perspektiven är nödvändiga komplement till varandra för att en långsiktig lösning med starkt stöd från alla inblandade parter skall vara möjlig.

Men det är även viktigt att notera hur synpunkterna inom en och samma intressegrupp kan variera. Politiker kan till exempel ha helt olika uppfattningar om förlagens framtida roll; forskare i början av sina karriärer har vanligtvis andra behov och önskemål än mer etablerade forskare; inom olika ämnesområden kan OA upplevas som en mer eller mindre problematisk fråga; lärosäten av olika storlek påverkas på olika sätt av OA.

Ur ett internationellt perspektiv tillkommer olika länders specifika förutsättningar i form av ekonomiska möjligheter, universitetsstrukturer, forskningssatsningar, statlig finansiering och närvaron av en inflytelserik förlagsbransch.

Även bland förlagen varierar synen på OA. De större förlagen har anledning att se annorlunda på möjligheterna än nystartade OA-förlag och de små, nationella förlagen. Eftersom förlagen agerar på en kommersiell marknad där de olika förhållningssätten till OA kommer att visa sig vara mer eller mindre lönsamma, är OA för dem allihop ändå en fråga om framtida affärsmöjligheter.

Olika gruppers skilda perspektiv, behov och krav ger tillsammans upphov till den pågående OA-utvecklingen. Eftersom OA har en potential att förvandlas till en grundläggande omstöpning av formerna för vetenskaplig publicering, men lika gärna kan utvecklas till ett lönsamt komplement till de fem dominerande vetenskapliga förlagens produktutbud, är det viktigt med en förståelse för hur de olika perspektiven interagerar och vilka konsekvenser olika vägval för med sig.

Så vad talar vi då egentligen om när vi talar om Open Access? Har det någon betydelse att politiker, administratörer, finansiärer, forskare och bibliotekarier har delvis olika syn på begreppet OA?

För att kunna besvara frågorna är det lämpligt att titta närmare på några av de grundläggande förutsättningarna för att undersöka hur de kan kombineras till olika modeller för OA.

Publiceringsformer

Den mest centrala utgångspunkten är det sätt på vilket OA-publiceringen skall ske. Bland de publiceringsformer för OA som hittills tillämpats kan nämnas publicering i:

  • Nystartade, författaravgiftsfinansierade tidskrifter
  • Traditionella, prenumerationsbaserade tidskrifter
  • Lärosätesarkiv
  • Nationella arkiv
  • Ämnesspecifika arkiv
  • Finansiärers arkiv

Arkivpublicering kan antingen vara en helt egen publiceringsform eller ett sätt att komplettera en tidskriftspublicering. De olika publiceringsformerna har givit upphov till fyra typer av OA:

  • Grön OA (publicering i en prenumerationsbaserad tidskrift, vilket kompletteras av en OA-publicering i ett öppet arkiv)
  • Gyllene OA (publicering i en helt avgiftsfinansierad OA-tidskrift)
  • Hybrid OA (OA-publicering i en i övrigt prenumerationsbaserad tidskrift)
  • Arkivpublicerad OA (enbart publicering i ett öppet arkiv eller på en ämnesplattform)

De fyra modellerna har olika kostnadsnivåer och kan förhålla sig på olika sätt till den vetenskapliga, kollegiala bedömningen av artiklarna.

OA med publiceringsavgifter

Det är viktigt att komma ihåg att OA har sitt ursprung i ett stort missnöje med de traditionella vetenskapliga förlagens kostnader. Den oligopolliknande marknaden, dominerad av ett fåtal förlag som årligen redovisar vinstnivåer som andra branscher inte är i närheten av, har givit upphov till ett brett och starkt stöd för vetenskaplig publicering i form av OA.

Om satsningar på OA har som mål att bryta de största förlagens marknadsdominans och kraftiga kostnadsökningar, bör ett av de första kraven på OA vara att inte bidra till att ytterligare öka förlagens intäkter. Genom införandet av publiceringsavgifter (APC) har dock just det inträffat.

De nya intäkterna kommer dels från nystartade OA-tidskrifter som helt finansieras av författaravgifter (Gyllene OA), dels från OA-publicering i prenumerationsbaserade tidskrifter (Hybrid OA). Genom betydligt högre APC-kostnader än i nystartade OA-tidskrifter har Hybrid OA vuxit fram som den för förlagen i särklass mest lönsamma formen av OA.

Orsaken till de allt högre intäkterna är att publiceringsavgifterna tillkommit som en kostnad för lärosätena utöver de tidigare abonnemangskostnaderna. Genom att avgifterna för APC enbart ger tillgång till enstaka tidskriftsartiklar, krävs fortfarande prenumerationer (som huvudsakligen säljs i stora förlagspaket) för att kunna läsa övriga artiklar i tidskrifterna. Inte nog med att en ny kostnad därmed tillkommit, priserna för APC har även börjat höjas efter samma modell som för prenumerationerna.

Att förlagen på olika sätt försöker betona fördelarna med Hybrid OA är inte särskilt överraskande. Att lärosäten, forskningsfinansiärer och till och med enstaka länder kommit att acceptera Hybrid OA är däremot desto mer häpnadsväckande. Varför skulle någon, förutom förlagen, vilja bibehålla ett redan dyrt publiceringssystem som med bara små förändringar ges ett betydligt högre pris?

Svaret är naturligtvis att Hybrid OA är en relativt okomplicerad lösning som bevarar nuvarande publicerings- och meritvärderingsmöjligheter. Mer än någonting annat har den brittiska OA-politiken kommit att användas som ett stöd för uppfattningen att Hybrid OA är en enkel och snabb väg för en övergång till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem.

Politikerna i Storbritannien var medvetna om att kostnaden för hybrid OA var hög, men tänkte sig att den högre kostnaden enbart skulle gälla under en kort omställningsperiod. För att underlätta övergången beslutade man sig för att stödja förlagen genom att bekosta en stor del av deras omställningskostnader. Den brittiska staten tillförde därför medel för att täcka de merkostnader som lärosätena inte hade någon möjlighet att hantera.

När det efter en tid visade sig att förlagen var ovilliga att betala för övergången till OA med lägre vinster, introducerades så kallade offset-avtal, som syftar till att minska lärosätenas samlade utgifter för APC och abonnemang hos förlagen.

Istället för den ledande och effektiva OA-politik som brittiska politiker ville visa upp, har Storbritannien dock hamnat i ett läge där allt färre räknar med ett snabbt byte av publiceringssystem. Med allt högre publiceringskostnader, trots olika offset-avtal, verkar därför brittisk OA-politik ha hamnat i en återvändsgränd.

APC och offset-avtal

Offset-avtal finns i varierande former med olika rabattsatser för publicering och abonnemang. Det verkar dock finnas få offset-avtal av just den typ som de flesta bibliotek önskar sig, dvs reducerad prenumerationsavgift baserad på summan av lärosätets betalda författaravgifter.

Istället för en direkt koppling mellan kostnader och rabatter har avtalen vanligtvis mer svåröverskådliga kostnadsreduktioner som sprids över många lärosäten eller många tidskrifter. Flera offset-avtal verkar dessutom nästan ha skapats för att orsaka så stora administrativa insatser som möjligt för det lärosäte som vill utnyttja dem (därmed inte sagt att alla offset-avtal är svårhanterliga eller av begränsat värde).

Oavsett deras innehåll och den arbetsinsats som krävs för att utnyttja dem är det lämpligt att ha i åtanke att offset-avtal har sitt ursprung i Storbritannien, där de utvecklats för att försöka komma till rätta med de stora kostnadsökningar som uppkommit på grund av en OA-politik som till stor del baseras på Hybrid OA. Utan direkt stöd av en OA-policy som på liknande sätt förespråkar Hybrid OA verkar det inte rimligt för andra länder att sluta offset-avtal.

Hybrid OA är inte en officiellt accepterad publiceringsform annat än i ett fåtal länder i Europa. Anledningarna är flera:

  • Genom att avtalen kombinerar två typer av kostnader, blir de alltid dyrare än de tidigare prenumerationsavtalen
  • Eftersom avtalen följer praxis för förlagens årliga kostnadsuppräkningar, ökar kostnaden dessutom varje år (med en APC-del och en prenumerationsdel som kan öka olika mycket)
  • För att täcka offset-avtalens merkostnader blir staten vanligtvis tvungen att skjuta till medel för att subventionera kostnaderna. Lärosätena måste därför räkna med två ordentliga kostnadsökningar: den första då avtalet sluts, den andra då den statliga delfinansieringen upphör
  • När ett avtal väl finns på plats ligger det inte i förlagets intresse att avsluta det, vilket medför att det vanligtvis finns en inbyggd beräkningsmodell som gör att ett förnyat avtal på något sätt kommer att uppfattas som fördelaktigt för lärosätena, t ex genom att delar av kostnaderna under en avtalsperiod ger upphov till rabatter först under nästa avtalsperiod

Värdet av offset-avtal varierar dessutom stort mellan organisationer med olika forskningsintensitet. Generellt kan man säga att ju mer forskning en organisation producerar, desto större betydelse har APC-nivån. En minskning av APC genom ett offset-avtal är därför mer värt för en stor forskningsorganisation än för en liten, för vilken abonnemangskostnaden däremot har större betydelse. För organisationer utan egen forskning är storleken på APC helt betydelselös. Ett offset-avtal ger för sådana organisationer endast upphov till en betydande kostnadsökning.

Stora forskningsvolymer har även en tendens att sprida sig till ett stort antal förlag. För forskningsintensiva lärosäten är därför offset-avtal med så många förlag som möjligt av stor betydelse. Mindre forskningsintensiva lärosäten har däremot ofta en publiceringsspridning som gör att vissa förlag är betydligt viktigare än andra. För små lärosäten finns därför inte på samma sätt som för stora lärosäten ett intresse av att sluta offset-avtal med många förlag.

Om Hybrid OA överhuvudtaget skall ingå i ett lands OA-satsning får den konsortieorganisation som förhandlar om offset-avtal en känslig roll. Bland medlemmarna kommer det att finnas såväl lärosäten med ett stort intresse för offsetlösningar, som lärosäten med ett betydligt svalare inställning. Några av medlemmarna producerar inte ens någon forskning och behöver därför inte offset-avtal.

För konsortieorganisationer gäller det att försöka hitta en balans mellan de olika medlemmarnas intressen. Till exempel kan det innebära att motstå förlagens krav på en lösning för alla. Om offset-avtal endast erbjuds i de fall där alla medlemmar i ett konsortium tvingas gå med på likartade villkor oavsett behov, borde det ge upphov till eftertanke. Skulle det därutöver krävas ökade licenskostnader för alla konsortiemedlemmar tillsammans med extra statliga medel, är det inte osannolikt att kostnaden för offset-avtalet är alltför hög för konsortiet som helhet.

Offset-avtal är en förlagsprodukt som försätter lärosäten och konsortier i ett svårt läge. Inte minst genom att hybridtidskrifter och tillhörande offset-avtal binder stora summor som annars skulle ha kunnat användas för att utveckla alternativa former för OA-publicering. Forskare kan även uppfatta offset-avtalen som försök att styra OA-publiceringen till vissa förlag.

Författaravgifter är inte en förutsättning för OA, däremot är de nödvändiga för en övergång från ett prenumerationsbaserat till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem med bibehållande av rådande förlagsstruktur.

OA utan publiceringsavgifter

Den billigaste formen för OA är publicering i tidskrifter utan författaravgifter. Det kan då röra sig om antingen subventionerade OA-tidskrifter eller Grön OA, dvs parallellpublicering av artiklar från prenumerationsbaserade tidskrifter.

Eftersom Grön OA inte innebär några extra intäkter för förlagen, försöker många förlag styra bort Grön OA från de möjliga formerna för OA-publicering. Ett effektivt sätt har varit introduktionen av embargoperioder, dvs ett fastställt antal månader under vilka en artikel inte får parallellpubliceras.

Genom att embargoperioder blivit en accepterad företeelse har förlagen kunnat argumentera för allt längre perioder av fördröjning. När förlagskrav på 12 månader för teknik, naturvetenskap och medicin samt 24 månader för humaniora och samhällsvetenskap allt oftare börjat presenteras, har det för allt fler blivit uppenbart att förlagens agerande måste stoppas. Tyskland och Frankrike har därför infört en lagstiftning som inte tillåter så långa embargoperioder. Ett oväntat stöd har förlagen dock fått från de forskningsfinansiärer som kräver omedelbar OA-publicering. Genom kravet upphör i praktiken möjligheten till Grön OA.

För att ytterligare försvåra för Grön OA tillåter förlagen endast parallellpublicering av förstadier till den slutligt publicerade artikeln. Även här får förlagen stöd av forskningsfinansiärer som kräver OA-publicering av förlagets slutversion.

Förlagens upphovsrättsliga regelverk och höga OA-avgifter har gjort att forskningsfinansiärer och forskarorganisationer startat egna plattformar för forskningspublicering. Plattformarna inbjuder ofta till kollegial bedömning efter publiceringen, vilket av många forskare upplevs som en förbättring av peer review-processen.

Forskningsfinansiärer har en stor möjlighet att påverka framtiden för open access. Genom att kräva omedelbar OA-publicering styr de forskarna till Gyllene OA eller Hybrid OA. Sätter de ett tak på den kostnad för APC som de är villiga att finansiera, har de en möjlighet att prioritera Gyllene OA. Startar de egna publiceringsplattformar, skapar de möjligheter för nya publiceringsformer.

Meritvärdering

Under det senaste decennierna har olika former av mätning av forskning blivit allt viktigare. Genom att mätetalen har vuxit fram i symbios med de prenumerationsbaserade tidskrifterna, har dessa därmed kunnat få en särställning. I många fall är det till och med tidskriften och inte artikeln som är föremål för värdering.

I en situation där prenumerationsbaserade tidskrifter blivit avgörande för forskares framtida karriärmöjligheter, vill få forskare avstå från möjligheten att publicera sig i dessa tidskrifter. I teorin finns då ett val mellan Grön OA och Hybrid OA, i praktiken styrs allt fler till det senare alternativet.

Med allt större konkurrens mellan ett ökande antal universitet är det inte många lärosäten som har tid att vänta på att det utvecklas en ny typ av meritvärdering, inkluderande bedömning av andra publiceringskanaler. I jakten på forskningsanslag och studenter blir enkla, snabbt framplockade siffervärden för rankning istället allt viktigare.

Meritvärderingen har på det sättet kommit att bli ett effektivt trumfkort för de större förlagen. Om OA i andra former än Hybrid OA skall vara ett realistiskt alternativ, måste nya meritvärderingssystem därför utvecklas parallellt med de nya publiceringsformerna.

När, vad och hur?

Hur OA skall fortsätta att utvecklas borde vara en alltför viktig fråga för att avgöras av olika förlagsmodeller. Trots det förefaller OA-frågorna i allt högre grad att styras av förlagen. Det kanske därför är lämpligt att stanna upp och undersöka vilka vägval som är möjliga och bedöma konsekvenserna av dem?

Nedan kommer fyra modeller för OA att presenteras:

  1. Hybrid OA
  2. Grön OA
  3. Gyllene OA
  4. Icke-kommersiell OA

De två första modellerna är baserade på mer eller mindre oförändrade förutsättningar för de stora förlagen, de två senare medför en reducering av förlagens inflytande.

Hybrid OA

Modellen utgår från ett konstaterande av att den nuvarande förlagsstrukturen bidrar till en önskvärd lösning på de olika aspekterna av vetenskaplig publicering samt att de samlade belopp som betalas till förlagen är försvarbara, trots de höga kostnaderna.

På grund av att både publicering och prenumerationer ingår i modellen krävs sannolikt ett långvarigt, statligt finansieringstillskott. Att det då knappast finns ett utrymme för att utveckla andra publiceringsmodeller blir en mer eller mindre nödvändig konsekvens. Modellen kommer troligtvis endast att tillämpas i ett mindre antal länder.

Kravlista för genomförande:

  • Nationell publiceringspolicy som stöder Hybrid OA
  • Statligt, finansiellt stöd för årliga merkostnader
  • Offset-förhandlingar som tar hänsyn till lärosätens olika förutsättningar

Modellen har redan prövats i Storbritannien med mindre lyckat resultat. Den har till och med kommit att benämnas ”fools OA”.

Grön OA

Om det bedöms nödvändigt att behålla den nuvarande förlagsstrukturen på grund av dess koppling till meritvärdering, samtidigt som OA baserad på författaravgifter bedöms vara en alldeles för dyrbar lösning, framstår Grön OA som en idealisk modell. Eftersom förlagen redan får betalt för sina tidskrifter och gör goda vinster på dem, borde de inte ha någonting annat än uteblivna vinster från Hybrid OA att frukta.

Kravlista för genomförande:

  • Förändrad lagstiftning för att förhindra långa embargoperioder
  • Förändrad lagstiftning för att möjliggöra parallellpublicering av artiklarnas förlagsversioner

Modellen kräver att forskningsfinansiärer är beredda att avstå från krav på omedelbar OA-publicering. Grön OA är den enklaste, snabbast genomförbara och billigaste modellen, vilket gör att den på alla sätt motarbetas av förlagen.

Gyllene OA

Med utgångspunkt från ett missnöje med de stora vetenskapliga förlagen och deras avgifter, kan en mindre kostsam publiceringsmodell baserad på författaravgifter som betalas till helt avgiftsfinansierade tidskrifter i form av Gyllene OA vara en möjlig modell. De nya förlag som attraheras av affärsmöjligheterna kan förhoppningsvis förändra och vitalisera marknaden på ett sätt som är positivt för forskare och lärosäten.

Kravlista för genomförande:

  • Införande av maxbelopp för APC
  • Upprättande av tillförlitliga listor över seriösa tidskrifter och förlag
  • Statligt, finansiellt stöd för årliga merkostnader
  • Modifierade meritvärderingssystem

Modellen ger utrymme för såväl seriösa som oseriösa förlag. Det behövs därför internationellt accepterade former för bedömning av förlag och meriteringar. Modellen kräver tid för att utvecklas.

Icke-kommersiell OA

Istället för långvarigt statligt stöd för att hantera merkostnader för offset-avtal (Hybrid OA) eller för att finansiera delar av kombinationen av författaravgifter och abonnemangsavtal vid Gyllene OA, kan stöd istället ges till utvecklandet av nya publiceringsformer för OA, företrädesvis hanterade av lärosäten, forskarsammanslutningar och forskningsfinansiärer.

Genom att flytta fokus för OA från förlag till icke-vinstdrivande organisationer bör kostnaderna kunna begränsas och verksamheten kunna utvecklas med stort inflytande från forskarsamhället.

Kravlista för genomförande:

  • Statliga medel för utvecklandet av nya publiceringsformer
  • Modifierade meritvärderingssystem

Modellen underlättas av internationellt samarbete och kräver tid för att utvecklas. Av de fyra modellerna är Icke-kommersiell OA troligtvis den publiceringsform som har störst potential att förnya marknaden för vetenskaplig publicering. Utan tillräckligt stöd och engagemang riskerar den dock att haverera.

Avslutande kommentarer

Förlagen har visat sig vara skickliga på att förvandla kraven på OA till sin egen fördel. Utgående från sina egna affärsmodeller har de kunnat utveckla och anpassa OA-lösningar på det sätt som är mest lönsamt för dem. Agerandet är givetvis både rimligt och riktigt ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Att resultatet har blivit kostsamma lösningar baserade på prenumerationsbaserade tidskrifter och givit upphov till segdragna förhandlingar som resulterat i små steg på vägen mot OA i andra former än de som förlagen velat tillåta, borde därför inte vara överraskande.

Förlagen agerar på en internationell marknad där kraven på OA varierar stort mellan olika länder. Så länge den nordamerikanska marknaden är splittrad på lärosätesnivå, den europeiska på landsnivå och den snabbt framväxande asiatiska marknaden är beredd att betala för de tjänster som erbjuds, kan de dominerande förlagen tillåta små eftergifter i enstaka förhandlingar men ändå bibehålla kontrollen över utvecklingen.

I takt med en framväxande insikt om att förlagen inte kan erbjuda den genväg till OA, som många hade hoppats på, har OA kommit att förvandlats till en förhandlingsfråga mellan enskilda förlag och mer eller mindre starka konsortier. Det är svårt att se hur sådana förhandlingar skulle kunna leda till att de vetenskapliga förlagen tvingas övergå till helt OA-baserad verksamhet. Mer sannolikt är att enstaka förlag kommer att utveckla OA-lösningar för de konsortier och länder som är villiga att betala för dem.

Det finns dock andra vägar till öppen vetenskaplig publicering. Med utgångspunkt i ny teknik och internationellt samarbete kan lärosäten, stater och forskningsfinansiärer välja att själva ta ansvaret för och styra utvecklingen av de nya publiceringsformerna. Genom att stödja och utveckla publiceringskanaler utgående från forskningens och lärosätenas långsiktiga behov snarare än förlagens affärsmodeller, skulle grunden kunna läggas till en ny, vetenskaplig publiceringsstruktur, oberoende av de stora vetenskapliga förlagens inflytande. Det är givetvis ett arbete som kommer att ta tid. Varför inte påbörja det så snart som möjligt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s