Publiceringskostnader

Författar- eller publiceringsavgifter är en av de snabbast växande intäktskällorna för de vetenskapliga förlagen. Det är samtidigt en av de utgiftsposter som forskare och deras lärosäten har minst kännedom om. Lärosäten som påbörjat arbetet med att sammanställa kostnader för publiceringsavgifter har kunnat konstatera att det är svårt att få en överblick över de totala kostnaderna på grund av att de kan budgeteras och betalas på många olika sätt. Gjorda sammanställningar omfattar därför endast de kostnader som kunnat återfinnas. Utöver det som redovisats finns ytterligare kostnader i en omfattning som i de flesta fall inte kan beräknas.

Den bild av publiceringskostnaderna som växer fram ur lärosätenas uppgifter är ännu ofullständig och i behov av kompletteringar. En allt tydligare bild kan dock skönjas när de enskilda organisationernas uppgifter sammanställs på nationell och internationell nivå. Inte minst gäller det när uppgifter från forskningsfinansiärer ingår i undersökningarna.

I det här blogginlägget presenteras tre studier som publicerats under 2016. En av dem är gjord av en forskningsfinansiär, en är baserad på uppgifter inrapporterade från lärosäten och fristående forskningsinstitut och en är en sammanställning av uppgifter från både forskningsfinansiärer och lärosäten. Studierna är gjorda i Storbritannien, Tyskland och Österrike, tre EU-länder med delvis olika förutsättningar för open access-publicering.

Storbritannien
I maj 2016 publicerade det brittiska bibliotekskonsortiet, Jisc, en studie av publiceringsavgifter som dels baseras på frivilligt inrapporterade uppgifter från 40 lärosäten, dels på de uppgifter om författaravgifter som lämnats till forskningsfinansiärerna Research Councils UK (RCUK) och Charity Open Access Fund (COAF). Den senare inkluderar bland annat Wellcome Trust.

Storbritannien har profilerat sig som ett land där OA-publicering i prenumerationsbaserade tidskrifter, så kallad hybridtidskriftspublicering, utgör en viktig del av övergången till helt avgiftsfinansierad vetenskaplig publicering. Cirka 80% av de sammanlagt drygt 10.700 OA-artiklar för budgetåret augusti 2014 – juli 2015 som ingått i studien är därför artiklar publicerade i hybridtidskrifter.

Den genomsnittliga publiceringskostnaden för en artikel i en hybridtidskrift var GBP 1.882 och för en artikel i en ren OA-tidskrift GBP 1.354. I genomsnitt var därmed hybridtidskrifterna 39% dyrare att publicera sig i jämfört med de rena OA-tidskrifterna. För båda tidskriftstyperna var dock kostnadsspridningen stor.

Intressant att notera är kostnadsökningarna för publiceringsavgifter. Mellan 2014 och 2015 ökade den genomsnittliga författaravgiften i en hybridtidskrift med 9%, medan motsvarande ökning för de rena OA-tidskrifterna var 22% (beräkningarna är baserade på kostnader för 14 lärosäten).

Att kostnaderna för författaravgifter ökar för båda tidskriftstyperna och att prisskillnaderna mellan enskilda tidskrifter börjar bli allt mindre förklarar studiens författare på följande sätt:

”As institutions gain awareness of APC pricing and form expectations of how much they are willing to pay, publishers adapt. The initial wide variety in APC prices and their general convergence shows that APC prices are not grounded in the actual cost of producing an article but rather are reflections of what the market can bear.”

För Storbritanniens del har de APC-beräkningar som gjordes 2012 för den utredning som sedan kom att ligga till grund för den brittiska OA-politiken kommit att bli ett riktmärke för kostnadsnivåerna:

”Although other data available at the time suggested the average APC was lower than that figure, the estimate has proved to be a self-fulfilling prophecy as institutions have come to expect to pay this amount.”

På grund av hybridtidskriftsdominansen har de fem största mottagarna av författaravgifter under perioden 2013 – 2015 varit de förlag som även tar emot de största abonnemangsavgifterna: Elsevier, Wiley, Nature Publishing, Oxford University Press och Springer. Elsevier svarade ensamt för ca 25% av författarintäkterna under budgetåret 2014-2015.

De brittiska lärosätenas kostnader för kända publiceringsavgifter var under 2014 ca 12% av de samlade belopp som erlades till förlagen. Övriga 88% utgjordes av prenumerationsavgifter. För att komma till rätta med de dubbla kostnader som uppkommer genom de två betalningsflödena har Jisc förhandlat fram offset-avtal med ett antal förlag. Avtalen har resulterat i kostnadsreduktioner. En oönskad bieffekt av offset-avtalen är tyvärr att de har gjort det svårt att redovisa rättvisande kostnader för enskilda artikelpubliceringar inom ramen för avtalen. Jisc har uppmärksammat problemet och utformar nu tydligare redovisningsmetoder.

Förlag som slutit offset-avtal har inte kunnat se några större ökningar av intäkterna från författaravgifter. Elsevier, som inte har något offset-avtal med Jisc, kunde däremot uppvisa en stor ökning av sina publiceringsintäkter. Bland de faktorer som avgör var en forskare väljer att publicera sig, verkar därmed inte författaravgifternas storlek vara av avgörande betydelse.

(Den första uppföljningen av offset-avtalet med Springer, verkar emellertid kunna peka på att offset-avtal kan medföra stora ökningar av antalet OA-artiklar beroende på minskade kostnader. Uppgifterna avser hittills endast första halvåret 2016 och är därför inte en del av den aktuella studien.)

Österrike
Österrikisk forskning finansieras till övervägande del av en enda central forskningsfinansiär, Fonds zur Förderung der wissenschaftlichen Forschung – FWF (Austrian Science Fund). För alla projektansökningar som beviljats före november 2014 är fondens stöd till OA-publicering indelat i tre delar:

  • stöd för publicering i rena OA-tidskrifter (maximalt EUR 3.000 per artikel),
  • stöd för publicering i hybridtidskrifter (maximalt EUR 3.000 per artikel) och
  • stöd för övriga kostnader.

Projekt som beviljats stöd efter november 2014 kan inte längre få ersättning för kategorin övriga kostnader. För OA-tidskrifter har maxbeloppet sänkts till EUR 2.500 per tidskrift och för hybridtidskrifter ersätts nu maximalt EUR 1.500 per artikel.

I den studie av författaravgifter för åren 2013-2015 som FWF publicerade i april 2016 har begränsningarna från november 2014 ännu inte hunnit slå igenom i resultatet. Under 2015 fördelade sig ersättningarna från FWF på följande sätt:

  • gyllene OA, 14%
  • hybrid OA, 77%
  • övriga kostnader, 9%

I likhet ned den brittiska studien utgör hybridtidskrifternas andel nästan 80%.

En intressant del av studien från FWF är kategorin övriga kostnader, som bland annat inkluderar ”page charges, colour figures, submission fees”. Kostnaderna avser i första hand tilläggsavgifter vid publicering i prenumerationsbaserade tidskrifter, men har i vissa fall även introducerats för OA-tidskrifter. Det genomsnittliga beloppet för denna typ av kostnad var EUR 1.273 under 2015, en ökning med 18% sedan 2013.

För 2015 var den genomsnittliga publiceringsavgiften för hybridtidskrifter i den österrikiska studien EUR 2.606, medan motsvarande avgift för OA-tidskrifter var EUR 1.453. Hybridtidskrifterna hade därmed nästan 80% högre genomsnittliga författaravgifter än OA-tidskrifterna. I beräkningarna ingår ändå kostnadsreduktioner för ett antal hybridtidskrifter på grund av det österrikiska bibliotekskonsortiets offset-avtal med några förlag.

I jämförelse med 2014 var de genomsnittliga kostnadsökningarna för både hybrid OA och gyllene OA ca 13%.

Tre förlag var de dominerande mottagarna av publiceringsavgifter från FWF under 2015: Elsevier, Wiley och Springer. Tillsammans svarade de för drygt 57% av kostnaderna för hybridtidskrifter, 24% av kostnaderna för OA-tidskrifter och 35% av övriga kostnader.

Tyskland
I augusti 2016 publicerades en studie av publiceringsavgifter vid 30 tyska lärosäten och forskningsinstitut. Undersökningen baserades på frivilligt inrapporterade uppgifter till projektet Open APC. Totalt ingick drygt 7.400 artiklar publicerade mellan 2005 och 2015. Max-Planck-Gesellschaft svarade ensamt för 39% av samtliga artiklar i studien.

Till skillnad mot situationen i Storbritannien och Österrike var 99% av artiklarna i Tyskland publicerade i rena OA-tidskrifter. Mindre än 1% av artiklarna hade publicerats i hybridtidskrifter. Orsaken till fördelningen står att finna i de regler för ersättning av författaravgifter som den största tyska forskningsfinansiären, Deutsche Forschungsgemeinschaft (DFG), har satt upp. I korthet innebär regelverket att vare sig publicering i hybridtidskrifter eller författaravgifter överstigande EUR 2.000 ersätts av DFG.

Den genomsnittliga publiceringskostnaden under 2015 var EUR 1.417. Under 2014 var snittpriset EUR 1.285. Kostnadsökningen mellan de båda åren var därmed ca 10%.

Avslutande kommentarer

De brittiska erfarenheterna pekar på en marknad för publiceringsavgifter där kostnaderna stiger för såväl gyllene som hybrid OA. Avgifterna för hybrid OA är dock betydligt högre än för gyllene OA. Studien bekräftar att de stora vetenskapliga förlagen genom sina hybridtidskrifter har flyttat över sin dominerande roll även till marknaden för OA.

Den österrikiska studien ger ytterligare bevis för den stora prisskillnaden mellan hybrid OA och gyllene OA. Studien belyser också problemet med att förlag, förutom avgifter för OA, även belägger artiklar med diverse andra avgifter för publicering. Omfattningen av sådana extrakostnader behöver antagligen studeras närmare.

Från Tyskland redovisas erfarenheter av att forskningsfinansiärer kan styra forskarna till publicering i form av gyllene OA genom att inte ersätta publiceringsavgifter i hybridtidskrifter. På grund av dominansen för gyllene OA var den genomsnittliga publiceringsavgiften i Tyskland under 2015 den lägst redovisade i någon av de tre studierna. Högst genomsnittlig kostnad hade de brittiska publiceringarna i hybridtidskrifter.

Att ett fåtal förlag har dominerat den prenumerationsbaserade vetenskapliga publiceringsmarknaden är inte någon nyhet. Med hjälp av hybridtidskrifterna kan förlagen dessutom bevara den nuvarande marknadsdominansen även efter en övergång till OA. Marknaden för rena OA-tidskrifter har däremot sett annorlunda ut. De traditionella förlagens marknadsandelar har där varit relativt begränsade, men har genom uppköp och allt fler nystartade OA-tidskrifter gradvis kommit att öka. Trots växande marknadsandelar för de största vetenskapliga förlagen har marknaden för OA-tidskrifter ändå verkat kunna erbjuda en motvikt till den situation som råder för de prenumerationsbaserade tidskrifterna. Desto mer överraskande är därför FWF-rapportens slutsatser rörande gyllene OA.

Genom att slå samman uppgifterna om publiceringskostnader i OA-tidskrifter från FWF och de brittiska forskningsfinansiärer som ingår i Charity Open Access Fund kunde drygt 1.000 artiklar publicerade som gyllene OA under 2015 studeras. Sett till kostnaderna var de fem största förlagen:

  • Public Library of Science (PLOS), 28%
  • BioMed Central, 21%
  • Elsevier, 9%
  • Frontiers Research Foundation, 8%
  • Nature Publishing Group, 8%

Så långt ser bilden bra ut. Tar man däremot hänsyn till att Springer äger BioMed Central och Nature Publishing Group samt även kontrollerar Frontiers Research Foundation, blir bilden en annan:

  • Springer, 37%
  • Public Library of Science (PLOS), 28%
  • Elsevier, 9%

Tillsammans tog de tre förlagen emot 74% av publiceringsavgifterna för gyllene OA.

När de brittiska kostnaderna adderas till de österrikiska, blir den genomsnittliga publiceringskostnaden EUR 1.682. Under 2014 var motsvarande kostnad EUR 1.288. På ett år har därmed kostnaden stigit med 31%.

Kraftigt stigande kostnader för gyllene OA och en tilltagande marknadsdominans för ett mindre antal förlag har fått FWF att avsluta sin studie med en varning och en uppmaning:

”These data show that even if a full Open Access publishing system based on APCs is achieved, we will still face the same situation as in the current subscription system: The prices will increase and it is very likely that in 10 to 15 years two or three commercial giants will not only dominate the publication market but the entire academic workflow as well.

Thus, for a functional market in the future, increased competition is necessary. More investment in alternative Open publication models from public and private funding bodies is needed in order to avoid a price increase in the future.”

Det förefaller allt mer angeläget att finna alternativa publiceringsformer för OA. Att för mycket förlita sig på förlagslösningar för publicering och meritvärdering kan i värsta fall leda till att vi är tillbaka där vi startade, men med betydligt högre kostnader. Det är sällan en god idé att försöka lösa ett problem genom att tillsätta mer av det som ursprungligen gav upphov till problemet.

 


Litteratur

Jahn, Najko & Tullney, Marco (2016): A study of institutional spending on open access publication fees in Germany. PeerJ 4:e2323.
https://peerj.com/articles/2323/

Rieck, Katharina; Haslinger, Doris; Meischke-Ilic, Sasa; Kirindi-Hentschel, Ünzüle & Reckling, Falk (2016): Analysis of the publication costs of the Austrian Science Fund (FWF) in 2015.
https://figshare.com/articles/Austrian_Science_Fund_FWF_Publication_Cost_Data_2015/3180166

Shamash, Katie (2016): Article processing charges (APCs) and subscriptions : monitoring open access costs.
https://www.jisc.ac.uk/reports/apcs-and-subscriptions

Annonser

7 comments on “Publiceringskostnader

    • Thomas Mattsson skriver:

      Intressant att se en så detaljerad redogörelse för hur en OA-tidskrift beräknar sina publiceringskostnader. I de flesta fall verkar förlagen snarast tillämpa en prissättning baserad på de erfarenheter som redovisas i studien från Jisc.

      Med dagens växelkurs motsvarar eLifes APC ca SEK 21.500, vilket medför att den ligger i nivå med det brittiska genomsnittet för en hybridtidskrift (ca SEK 20.700). Genomsnittskostnaden i Tyskland var ca SEK 13.600.

      Gilla

  1. Karin Grönvall skriver:

    Intressant Thomas, tack för att du följer och analyserar utvecklingen. Apråpå din slutkommentar om hur man väljer att lösa ett problem; Grundproblemet skulle jag vilja säga är att det aldrig funnits En bild av vilket problem OA ska lösa, de höga, ständigt ökande kostnaderna som förlagen tar ut eller den inlåsta vetenskapliga informationen. Eller om man tar det ett steg till, den vetenskapliga kommunikationens fält, drivkrafterna bakom varför enskilda forskare väljer att publicera sig som man gör.

    Gilla

    • Thomas Mattsson skriver:

      Det är mycket intressant att följa den pågående dragkampen mellan forskningspolitiska krafter och förlagsintressen (som ibland verkar få stöd av näringspolitiska krafter), där forskningsfinansiärernas ställningstaganden är av avgörande betydelse för utgången. Forskarna själva verkar mer sällan kunna ha en drivande roll.

      Jag håller helt med dig om att det eller de problem som skall lösas med OA har definierats på olika sätt av olika aktörer. Ofta presenteras dessutom OA som en samtidig lösning på de två första problemen i din kommentar. I mitt blogginlägg ligger fokus på att förlagskostnaderna hittills inte har visat sig kunna lösas med OA. I den mix av frågor rörande kostnader, tillgång och meritvärdering som blir en följd av OA, saknas till stor del ännu svaren.

      Gilla

  2. Lars Klasén skriver:

    Exakt, Karin, grundproblemet har aldrig funnits. Att anslagen till biblioteken för prenumerationer inte hängt med i prisutvecklingen var ju (när OA-missionerandet drogs igång för 15 år sedan) ingen kris för den vetenskapliga kommunikationen i sig. Jag uppfattar att (de ofta teknikfrälsta) OA-profeternas tal om ”förlagens ohemula vinster”, och att universiteten och biblioteken själva skulle kunna fixa publiceringen mycket billigare i stort sett bara varit en förevändning för dem att få en ny (attraktiv!) roll när en del av bibliotekens roll gradvis försvinner. Och löftena om guld och gröna skogar har naturligtvis varit mumma för de bekymrat sig över ökade kostnader. Men nu, som jag skrev i FB-gruppen ‘Förvärv av e-resurser’, så:
    ”Vem vet, kanske OA-profeterna äntligen erkänner att ”inga luncher är gratis” – inte ens vetenskaplig publicering! Men antagligen inte, nu när de nu ägnat 15 år åt sin ”kan -själv”-mission, vars viktigaste bevekelsegrund har varit/är ”att stoppa förlagens ohemula vinster”. Kanske man iaf kan hoppas att insikten når en del av de (många!) som aningslöst (?) trott på deras löften.”

    Gilla

    • Thomas Mattsson skriver:

      Hej Lars!
      Det är mycket möjligt att jag missuppfattat dig, men jag menar att det finns grundläggande problem som OA skulle kunna vara lösningen på. När skattemedel först används för att finansiera forskning, sedan för att betala lönerna för forskare som bedömer forskningen och slutligen för att köpa tillbaka de publicerade forskningsresultaten i form av tidskriftsabonnemang, uppfattar jag det som problematiskt när kostnaderna ökar långt mer än inflationen och de förlag som publicerar forskningsresultaten gör vinster som är långt större än vad man kan se i andra branscher.

      Att OA inte är gratis och att det finns flera olika typer av OA som medför olika kostnader och tar olika lång tid att genomföra, borde väl inte vara en överraskning för särskilt många? Med framgångarna för OA har det däremot antagligen följt en övertro på att alla problem skall kunna lösas på en gång. Trots OA kommer dock vetenskaplig publicering även i framtiden att ha höga kostnader. Inte heller meritvärderingsfrågan blir enklare med OA.

      OA ger däremot en möjlighet att ställa grundläggande frågor om hur vetenskaplig kommunikation skall kunna bedrivas i en miljö som inte längre behöver domineras av ett fåtal vetenskapliga förlags prenumerationsbaserade tidskrifter. Svaren på alla frågor finns inte ännu, men diskussionen om möjligheter och svårigheter är ett viktigt steg på en väg som förhoppningsvis kan leda till oväntade lösningar.

      OA är i första hand en forskningspolitisk fråga. Om biblioteken på olika sätt kan komma att spela en roll i genomförandet av en förändrad forskningspolitik ser jag inte det som någonting annat än ett effektivt utnyttjande av befintliga resurser. Inte heller uppfattar jag det som att bibliotekens roll är på väg att försvinna, jag tror snarare att bibliotekens roll är på väg att förändras.

      Jag ser därför fram emot att få följa utvecklingen av ett nytt vetenskapligt kommunikationslandskap. Hur det så småningom kommer att se ut vet vi ännu inte.

      Gilla

  3. Lars Klasén skriver:

    Du skriver:
    ”Det är mycket möjligt att jag missuppfattat dig, men jag menar att det finns grundläggande problem som OA skulle kunna vara lösningen på. När skattemedel först används för att finansiera forskning, sedan för att betala lönerna för forskare som bedömer forskningen och slutligen för att köpa tillbaka de publicerade forskningsresultaten i form av tidskriftsabonnemang, uppfattar jag det som problematiskt när kostnaderna ökar långt mer än inflationen och de förlag som publicerar forskningsresultaten gör vinster som är långt större än vad man kan se i andra branscher.”

    Min kommentar:
    Ja, du har missuppfattat mig. Grundproblemet har aldrig funnits. Att kalla en hög vinstnivå för ett grundläggande problem är oseriöst. Förlagen gör – och har alltid gjort – nytta. Deras roll är – och har alltid varit – helt grundläggande för vetenskaplig kommunikation.

    Att föra ut resultaten av forskning på olika sätt, t ex genom avhandlingar, artiklar, föredrag på konferenser etc är lika självklart som forskningen i sig – sedan må du splittra upp detta i vilka delar du vill. Varför inte också nämna att skattemedel också har bekostat forskarnas utbildning? (Och deras födsel, uppväxt, dagis etc etc). Allt detta är ju basala samhällsfunktioner för att vi ska få ett fungerande samhälle! Alla medborgare går efter utbildning ut i lönearbete, där vissa forskar i skattefinansierade projekt, andra tar fram mediciner åt AstraZeneca, utvecklar motorer åt Scania och eller jobbar med IT-lösningar åt Google. Alla genererar de vinster. Är det verkligen på bekostnad av samhället? Tja, men varken mer eller mindre än vad förlagen gör när de gör samhällsnytta genom att får vetenskaplig kommunikation att fungera. AstraZeneca ser till att sjukvården fungerar, Scania att godstransporterna fungerar, Google att erbjuda sökning och en plats för reklam. Och i samtliga fall görs samhällsnytta!

    Det OA-rörelsen gör är att försöka bryta sönder ett fungerande system för vetenskaplig kommunikation – utan att veta att det kommer att leda till något som ännu bättre uppfyller denna roll! (Vilket du också själv antyder). Om grundproblemet var en dåligt fungerande vetenskaplig kommunikation vore det givetvis viktigt att försöka förbättra den. Men nu är det ”höga vinster”. Det implicerar faktiskt att med t ex halverade vinster (eller en tredjedel?) så vore läget helt ok. Men det är ju inte där skon klämmer. OA-rörelsens (många teknikfrälsta) pionjärer är sprungna ur den akademiska biblioteksvärlden. De såg att vissa av bibliotekens traditionella uppgifter gradvis minskar. De såg att Internet ger envar möjligheter att publicera. Genom att publicera universitetens alster själva (det föreföll ju så enkelt!) så skulle de ju kunna skapa nya intressanta (teknikinriktade) uppgifter åt biblioteken (universiteten) – och sig själva!

    Om man ska tala om grundproblem så är det inte att den vetenskapliga kommunikationen inte fungerade – utan att den hotade att inte göra det eftersom bibliotekens anslag, t ex för inköp av litteratur, inte ökade i takt med kostnaderna för vad den vetenskapliga kommunikationen krävde/er. DEN saken borde OA-rörelsen (och vi andra!) i stället tagit itu med istället för att övertala anslagsgivare m fl att ”det där kan vi göra själv – mycket billigare”, med förevändningen, och än värre en förledande argumentation, om att ”med det nuvarande systemet betalar ni ju dubbelt! Och göder företag som gör oskäliga vinster!” Såklart det slår an hos anslagsgivarna – som i många (de flesta?) fall har dålig insikt i det saken gäller, nämligen vetenskaplig kommunikation.

    Så långt det jag nu idag skrev som replik.

    När jag nu skulle arkivera detta så fann jag i samma mapp en mailväxling jag hade med SFIS (Informationsspecialisternas förening) från mars 2010 i samband med att föreningen tycktes vara lika okritisk som OA-förespråkarna. Eftersom jag tycker den tillför en hel del vad gäller mina åsikter i saken (som uppenbarligen var densamma då!) vill jag här relatera exakt det jag skrev. Alltså för 6.5 år sedan! (Att jag nämner Karin Bojs beror på en artikel som hon precis publicerat i DN).

    ”I och för sig refererar hon (anm: Karin Bojs) på sluttampen Christer Björklund (KIBs chef), som varnar för en alltför naiv och ”religiös” syn på OA: ”Förlagen tillför ju en del i processen. Det är naivt att tro att redaktionellt arbete bara ska uppstå av sig självt till ingen kostnad alls”. Och det är det just det argumentet som jag tycker försvinner när OA-förespråkarna argumenterar. Vad kostar det då om biblioteken/universitetet tar över jobbet? Och ska verkligen offentligt finansierade organ göra sådant som det redan finns kommersiella kanaler för? Och vilka effekter har det på vetenskaplig publicering när forskarna börjar betala för att bli publicerade? Jag kan inte låta bli att får associationer till annnonsering … Den som betalar mest syns mest. Ska vetenskaplig publicering fungera så? Även OA-tidskrifterna måste ju leva, så dithän kan det faktiskt gå. Och hur blir det på insitutionerna när de forskare som vill publicera sig måste be cheferna om sponsring – istället för att kostnaden tas av förlagen? Och hur går det med mig som är företagsanställd om jag vill publicera mig? Ska jag be mitt företag att betala 20.000 kr för en artikel – när jag hittills fått ett arvode (eller bara äran)? Eller betala själv? Men kanske företaget ser det som reklam … och är villiga att betala 100.000 kr! Man ser redaktörernas framför sig: ”Den där artikeln som kanske inte är toppenbra ska vi nog se till att den kommer in ändå …”.
    Och något jag verkligen ogillar som argument är att förlagen gör ohemula vinster. Att de går med vinst är klart – det gör ju alla företag, annars går de under, det ligger ju i sakens natur. Att biblioteken har för små anslag, ”inte har råd”, är också ett verkligt dåligt argument för OA. Det är ju istället ett argument för större anslag, inte ett argument för att överta jobbet och därmed riskera hela den vetenskapliga publiceringsprocessen. Argumentet att forskningen blir bättre känd med OA är också dåligt. Även om artiklarna publiceras i förlagsproducerade betaltidskrifter innebär det ju inte att den forskningen inte sprids, via konferenser, referat, sammanfattningar – och via direkt kommunikation mellan forskarna. Tvärtom riskerar ju en alltför vidlyftig publicering, där ingen artikel tillåts vara mera ”värd” än andra, att det riktigt värdefulla försvinner i mängden.
    … det har varit så mycket tal om OA i tid (och otid) i sådär 10 år – och de röster som hörs är nästan bara ”profeternas” – att jag är grundligt trött på det. Därav min reaktion när nu även gamla kära SFIS också syntes sälla sig till deras okritiska skara …”

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s