Vägen till offset-avtal

På väg mot offset-avtal

Universitets- och högskolebibliotek har under flera decennier tvingats acceptera kraftigt stigande kostnader för sina abonnemang på vetenskapliga tidskrifter. Inte ens en övergång till digital publicering har haft någon effekt på prisökningstakten. Istället har e-tidskrifterna förändrat marknaden och förvandlat den från att ha dominerats av abonnemang på enskilda tidskrifter till att huvudsakligen bestå av abonnemang på tidskriftspaket (big deals).

Tillgången till ett stort antal tidskrifter genom paketlösningar har dock visat sig medföra en snabbt ökande kostnad, som dessutom ökat betydligt snabbare än bibliotekens förvärvsanslag, vilket resulterat i att de flesta vetenskapliga biblioteks förvärvsbudget till största delen låsts fast i fleråriga abonnemangsavtal för tidskriftspaket. Kostnaden för dyrbara tidskriftspaket har på det sättet gradvis minskat utrymmet för andra litteraturinköp. Den lönsamma marknaden för vetenskaplig publicering har under tiden kommit att domineras av ett fåtal förlag med allt större makt och ännu större vinster.

Fri tillgång till resultaten av offentligt finansierad forskning genom open access (OA) framstod därför för många som en möjlighet att bryta kostnadsutvecklingen och minska förlagens makt över den vetenskapliga publiceringen. Vägen från tanke till handling har dock varit lång och under tiden har förlagen haft goda möjligheter att utveckla vinstgivande affärsmodeller för OA.

När slutligen politiker och forskningsfinansiärer började kräva OA-publicering kunde förlagen presentera två modeller: dels publicering i sina egna, nystartade OA-tidskrifter, dels publicering i de traditionella tidskrifterna, vilka öppnats upp för att göra enstaka artiklar tillgängliga som OA (hybridtidskrifter). För att bekosta OA-publicering introducerades en ny betalningsprincip i form av en publiceringsavgift (article processing charge, APC) som gör det möjligt att finansiera OA-tidskrifter och enstaka artiklar i hybridtidskrifter.

Författar- eller publiceringsavgifter är en kostnad som endast betalas av de forskare som från sina lärosäten eller forskningsfinansiärer har ett krav på omedelbar OA-publicering (gyllene OA). Deras artiklar blir därmed fritt tillgängliga för andra i de rena OA-tidskrifterna och syns som enstaka fria artiklar i innehållsförteckningarna för hybridtidskrifterna. Övriga artiklar i hybridtidskrifterna är endast tillgängliga genom prenumerationsavtal. Forskare från ett mindre, men ökande, antal lärosäten finansierar därmed andra forskares tillgång till vetenskapliga artiklar.

Situationen är dock inte så skev som den först verkar vara. Det finns nämligen ett alternativ till gyllene OA i form av grön OA, som innebär att artiklar publicerade i prenumerationsbaserade tidskrifter laddas upp i öppna publiceringsarkiv med den textversion som accepterats för publicering. Förlagen behåller på så sätt rättigheten till slutpubliceringen i tidskriften, medan artikeln kan parallellpubliceras i en annan version som har fri tillgång. Grön OA har länge varit den populäraste formen av OA eftersom den inte medför några författaravgifter. Antalet artiklar som parallellpublicerats har därför stadigt ökat år för år.

Förlagen har dock betraktat grön OA som ett potentiellt stort problem, eftersom grön OA hotar den lönsamma marknaden för big deals. Biblioteken, som är de vetenskapliga förlagens utan jämförelse största kundgrupp, skulle med grön OA kunna säga upp många av sina abonnemang. För att förhindra att det sker, har förlagen infört embargoperioder som avgör hur snabbt efter tidskriftspublicering som en parallellpublicering kan ske. Embargoperioderna kan i många fall vara flera år.

Kraven på gyllene OA har sitt starkaste fäste i en handfull europeiska länder, som inte bara förespråkar gyllene OA, utan även börjat söka stöd för planer på en övergång från det nuvarande, prenumerationsbaserade publiceringssystemet till ett helt avgiftsfinansierat publiceringssystem. En sådan övergång skulle lösa problemet med att endast några betalar kostnaden för övergången, medan andra inte gör det. Genom ett avgiftsfinansierat system blir alla tvungna att betala. I flera europeiska länder drivs nu frågan i förhandlingar med förlagen. EU har till och med satt upp en tidsplan med målet att övergången skall vara klar redan år 2020.

Förlagen, som naturligtvis inte vill förlora sin befintliga marknad för vetenskapliga tidskrifter, har anledning att glädja sig åt såväl kraven på en kort övergångstid, som kraven på ett avgiftsfinansierat publiceringssystem. En snabb övergång till ett nytt publiceringssystem är i praktiken endast möjligt att genomföra tack vare hybridtidskrifterna, vilket får till följd att den nuvarande förlagsstrukturen kan bevaras. Genom att alla artiklar kommer att finansieras med författaravgifter har hotet från grön OA förvandlats till vinstmöjligheter med gyllene OA.

Förlagen har två inkomstkällor för sina hybridtidskrifter: prenumerationsavgifter från biblioteken och publiceringsavgifter (APC) från forskarna. Därmed blir hastigheten för en övergång till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem av stor betydelse. Ju längre tid övergången tar, desto större blir den samlade kostnaden för lärosätena och de totala intäkterna för förlagen. Därav de politiska önskemålen om en kort övergångstid. På det sättet är hybridtidskrifterna samtidigt både problemet och lösningen på samma problem.

Lärosäten, vars forskare publicerar sig i form av gyllene OA i hybridtidskrifter, får betala både abonnemangsavgifter och APC för samma tidskrifter, ett fenomen som kommit att kallas double dipping. Resultatet har blivit kraftigt ökande kostnader för lärosätena och allt större vinster för förlagen.

För att hantera de dubbla kostnaderna har lärosätena börjat ställa krav på en minskning av prenumerationskostnaderna i proportion till utgifterna för författaravgifter. Genom förhandlingar mellan bibliotekskonsortier och förlag har kraven kunnat omsättas i avtal, baserade på principen för så kallad offsetting, dvs att en ny kostnad balanseras av att en annan kostnad minskar. Avtalen har därför kommit att kallas offset-avtal. Syftet med dem är att reducera lärosätenas samlade kostnader för publicering och tidskriftsprenumerationer.

Offset-avtal

Offset-avtal är inte en standardiserad avtalstyp, vilket fått till följd att varje förlag har utformat egna avtalsvillkor utifrån sina bedömningar och beräkningar. Det finns därför flera olika typer av avtal med varierande innehåll. I vissa offset-avtal görs en reduktion av prenumerationskostnader, i andra ges rabatter på kommande författaravgifter. Den gemensamma nämnaren är att avtalen inkluderar kostnader som tidigare inte funnits (publiceringsavgifter) och kostnader som blivit alltför stora (prenumerationsavgifter). Summan av kostnaderna blir därför i ett offset-avtal betydligt högre än de tidigare abonnemangskostnaderna.

Även om de skulle vara korrekta, gäller inte Max Planck-Institutets beräkningar (som kommit fram till att bibliotekens samlade prenumerationskostnader är tillräckligt stora för att finansiera APC-kostnaderna) för en övergångsperiod där de båda kostnadstyperna löper parallellt. Merkostnaden för offset-avtalen behöver därför finansieras. Eftersom offset-avtalen i många fall medför mer än en fördubbling av de belopp som ett lärosäte betalar till ett förlag, behövs i de flesta fall en kombination av externa tillskott och omdisponeringar av medel i lärosätets budget.

Offsetting kan ske på internationell, nationell och lokal nivå. Elsevier har förklarat att förlaget inte förhandlar om offset-avtal, utan istället automatiskt sänker prenumerationskostnaderna för alla kunder i proportion till summan av de författaravgifter som erlagts. Om till exempel en tidskrift får 15% av sina intäkter från APC kommer prenumerationskostnaden att sänkas med 15% för alla prenumeranter. Eftersom tidskrifterna ingår i paket och Elsevier prissätter paketet och inte de ingående tidskrifterna var och en för sig, är förfarandet i praktiken omöjligt att kontrollera.

Kontrollmöjligheterna är störst på nationell och lokal nivå, men är ändå begränsade eftersom många lärosäten ännu inte har några säkra sammanställningar av vare sig antalet OA-publiceringar eller storleken på de författaravgifter som erlagts. Bristen på statistik gör det därför svårt att bedöma rimligheten av de beräkningar som ligger till grund för avtalen. Situationen blir inte bättre av att beräkningsgrunderna för de totala författaravgifterna i många fall bygger på uppskattningar av publiceringsvolymer som sedan prissätts med mycket höga författaravgifter.

Eftersom förlagens rena OA-tidskrifter inte ingår i de tidskriftspaket som bibliotek abonnerar på, ingår de heller inte i offset-avtalen, som därför alltid baseras på den dyraste formen för OA-publicering – den i hybridtidskrifter. Att ett lärosäte har ett offset-avtal med ett förlag, innebär inte att lärosätet därmed slipper betala författaravgifter till förlagets rena OA-tidskrifter.

De olika typerna av offset-avtal och de många ingående osäkerhetsmomenten i dem, gör att de betraktas som pilotavtal. Trots det sluts avtalen för lika långa tidsperioder som de abonnemangsavtal som de ersätter.

Ett generellt problem med offset-avtalen är att de inte löser annat än ett temporärt problem. På vilket sätt avtalen skall få en fortsättning och därmed leda till ett långsiktigt byte av publiceringsmodell och vad som skulle hända om så inte blir fallet, finns det inte något avtal om.

Behovet av offset-avtal

Utgångspunkten för offset-avtalen är att det finns ett krav på en snabb övergång till OA med ett helt avgiftsfinansierat publiceringssystem som slutmål och att det samtidigt finns en tydligt uttalad politisk acceptans av hybridtidskrifter. Den enda anledningen till ett behov av offset-avtal är egentligen att forskningsfinansiärer tillåter och ersätter kostnader för författaravgifter i hybridtidskrifter. Om detta inte accepteras, behövs inte offset-avtal. I Norge och Tyskland har det därför hittills inte funnits några sådana avtal. Däremot finns offset-avtal i länder där en snabb övergång till avgiftsfinansierad publicering är ett politiskt krav. Utan hybridtidskrifter skulle den förda OA-politiken i Storbritannien, Nederländerna och Österrike inte kunna vara möjlig.

I Storbritannien, som var först ut med krav på en omläggning av finansieringssystemet för vetenskapliga tidskrifter, finns den politiska uppfattningen att kostnaden för en övergång till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem skall fördelas lika mellan lärosäten och förlag. När det snabbt visade sig att lärosätena inte hade någon möjlighet att på egen hand klara av de stora merkostnader som de drabbades av, tillfördes statliga medel för att täcka kostnaderna. Den brittiska staten står därmed som garant för att omläggningen i Storbritannien inte påverkar den ekonomiska situationen för förlagen och deras tidskrifter.

Trots de extra medel som tillförts och de ökande vinster som förlagen därmed har kunnat uppvisa, har förlagen inte visat något större intresse av att själva bidra till övergångsfinansieringen, dvs att minska sina vinster. Offset-avtalen, som måste ses i ljuset av att de utvecklats i Storbritannien och anpassats efter den brittiska politiken, är därför även ett försök att få förlagen att ta en del av sitt ansvar.

Erfarenheter av offset-avtal

De första offset-avtalen slöts i Storbritannien, där den förda OA-politikens höga kostnader för lärosätena tidigt ledde fram till diskussioner om double-dipping och total cost of publication. Därefter har offset-avtal slutits i Nederländerna och Österrike. Det fjärde landet där ett nationellt offset-avtal slutits med ett förlag är Sverige. Det är ännu för tidigt att utvärdera effekterna av offset-avtalen i något av länderna. Praktiska erfarenheter från arbetet med offset-avtalen i Storbritannien börjar dock bli tillgängliga.

För närvarande finns brittiska offset-avtal med IOP, Royal Society of Chemistry, SAGE, Springer, Taylor & Francis och Wiley. Avtalen har förhandlats fram av det brittiska bibliotekskonsortiet, Jisc, som under våren och sommaren 2016 arrangerade ett antal olika workshops för att få information från både lärosäten och förlag om hur offset-avtalen fungerar i praktiken. Den bild som trädde fram innehöll såväl positiva som negativa inslag.

Även om de flesta lärosäten är nöjda med avtal som reducerar deras samlade kostnader till förlagen, finns det flera mindre institutioner som inte har de ekonomiska ramar som krävs för att finansiera de merkostnader som blir följden av offset-avtalen. Trots den brittiska statens delfinansiering av avtalen är kostnaderna ändå för höga för några lärosäten.

Offset-avtalen har visat sig vara arbetskrävande att använda sig av. Förutom de många skillnaderna mellan avtalen medför de flesta avtal en omfattande administrativ arbetsinsats för lärosätena. Varje avtal är i sig arbetskrävande, tillsammans ger de upphov till en förvirring som leder till frustration och behov av ännu mer administration. Några avtal är så svårhanterliga att vissa lärosäten inte ens bryr sig om att använda de APC-rabatter som avtalen var avsedda att leda till. Avtalet med Springer utmärker sig dock genom att vara det mest lättadministrerade offset-avtalet. Jisc hoppas därför att Springer-avtalet kan tjäna som modell för kommande offset-avtal.

Forskarnas reaktioner är blandade. Några är tacksamma för rabatterna, andra uppfattar dem som försök att styra deras publicering till specifika förlag. De negativa reaktionerna har gjort att avtalen överhuvudtaget inte marknadsförs på alla lärosäten. För lärosäten som producerar få vetenskapliga artiklar har offset-avtalen visat sig endast ha ett begränsat värde, som dessutom i många fall äts upp av ett omfattande administrationsbehov. Lärosäten där forskarna i första hand använder sig av grön OA, har naturligtvis inte ens något behov av avtalen.

Vad gäller förlagskontakter finns ett generellt missnöje med hur de fungerar. Långsamma svarstider och utebliven OA-publicering trots betald författaravgift är inte helt ovanliga problem.

Eftersom offset-avtalen ger förlag och lärosäten en möjlighet att anpassa sig efter nya förutsättningar, finns en viss förståelse för de uppkomna problemen. Men det återstår ännu mycket arbete för att få till stånd enhetliga och lättanvända avtal.

För förlagen har offset-avtalen visat sig vara en bra affär. De olika förlagens intäkter från APC ökar snabbare än vad de annars skulle ha gjort och deras tidskrifter får genom avtalen möjlighet att publicera artiklar från forskare som annars kanske inte skulle ha vänt sig till dem. Det brittiska Springer-avtalet har till exempel medfört att antalet OA-publicerade artiklar från brittiska forskare i Springers hybridtidskrifter under de första fem månaderna 2016 var 25% fler än under hela 2015.

Avslutande kommentarer

Gyllene OA med hybridtidskriftspublicering är inte den enda vägen till OA, men däremot antagligen den dyraste. Om det inte finns en tvingande nationell policy för en snabb omställning till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem för vetenskapliga tidskrifter, i vilken hybridtidskrifter är en accepterad publiceringskanal, förefaller det lämpligt att inte sluta offset-avtal.

Fördelen med en policy för gyllene OA som inkluderar hybridtidskriftspublicering är att ett mycket stort antal tidskrifter omedelbart blir tillgängliga för OA-publicering. Nackdelen är att de problem som skapats av höga kostnader och ett fåtal förlags marknadsdominans förblir olösta.

I ett internationellt perspektiv dominerar uppfattningen att grön OA är att föredra framför gyllene OA. Den OA-politik som förs i vissa länder i Europa kan eventuellt resultera i nationella övergångar till avgiftsfinansierade publiceringssystem för ett mindre antal länder, medan övriga världen håller fast vid grön OA. En sådan utveckling är tyvärr inte helt osannolik. Ur ett förlagsperspektiv skulle det kanske till och med kunna vara det mest lyckosamma, eftersom det ytterligare skulle stärka hybridtidskrifternas ställning och öka förlagens samlade intäkter.

Dragkampen mellan de två formerna för OA pågår för fullt, med förlagen som inflytelserika pådrivare. Oavsett utfallet verkar de stora, vetenskapliga förlagen kunna tjäna på resultatet, såvida inte lärosäten och forskningsfinansiärer tillsammans utvecklar nya, fungerande alternativ för fri tillgång till publicerade resultat från offentligt finansierad forskning.

Det missnöje med förlagen som ledde fram till OA verkar finnas kvar och borde kunna användas för att finna nya lösningar på publiceringsfrågorna. Med tanke på de kostnader som hybridtidskrifterna för med sig, verkar det iallafall inte saknas pengar som skulle kunna användas för att stödja och utveckla alternativa modeller.

 


 

Jisc har publicerat principer för offset-avtal:
https://www.jisc-collections.ac.uk/Global/News files and docs/Principles-for-offset-agreements.pdf

ESAC har sammanställt ett dokument som kan tjäna som utgångspunkt och checklista vid förhandlingar med förlag om offset-avtal:
http://esac-initiative.org/joint-understanding-of-offsetting/

En kort presentation av de off-setting workshops som arrangerats av Jisc under 2016 har publicerats:
https://scholarlycommunications.jiscinvolve.org/wp/2016/08/05/jisc-off-setting-workshops-helping-universities-get-the-most-from-the-deals/

Jisc har även publicerat en halvårsuppföljning av sitt offset-avtal med Springer (Springer Compact):
https://scholarlycommunications.jiscinvolve.org/wp/2016/07/06/the-springer-compact-offset-model-update-on-progress/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s