APC, TCP och Offset Agreements

I takt med att många lärosäten börjar kräva att deras forskare skall publicera sig i form av Open Access och allt fler talar om ett skifte från prenumerationsbaserad till öppen forskningspublicering, växer OA-marknaden. För närvarande erbjuder ungefär två tredjedelar av de vetenskapliga tidskrifterna någon form av OA-publicering. Så långt verkar allt gå i rätt riktning. Men hur ser det egentligen ut bakom kulisserna?

OA-branschen består idag av en blandning av nya och gamla förlag, seriösa och oseriösa aktörer, kommersiella utgivare och icke-vinstdrivande organisationer, vilka allihop prövar sig fram och undersöker marknaden med olika affärsmodeller. I detta svåröverblickbara landskap förväntas varje forskare hitta den tidskrift och den publiceringsmodell som är mest gynnsam för den egna forskarkarriären.

De traditionella vetenskapliga tidskrifterna har vuxit fram under långvarig växelverkan mellan vetenskapssamhällets önskemål och förlagens ekonomiska krav. OA-tidskrifterna är däremot fortfarande på ett experimentstadium där frågeställningar om bland annat kollegial bedömning och mätning av inflytande ännu inte fått tillfredställande lösningar.  Åtskilliga forskare betraktar därför OA som en osäker publiceringsform som ännu saknar en stabil kvalitetsmässig grund.

För inte så många år sedan trodde nog många att OA skulle innebära slutet för de traditionella vetenskapliga tidskriftsförlagen. Att vinstgivande företag stillasittande skulle se sin marknad försvinna var dock inte att vänta. Alltsedan de första forskningspolitiska OA-initiativen togs runt 2001 har förlagen på olika sätt försökt anpassa sig till den nya situationen. Från att ursprungligen ha sett OA som ett hot, betraktar de flesta förlag idag OA som en möjlighet. Omsvängningen beror på att förlagen, tvärtemot vad man skulle kunna tro, tjänar ännu mer pengar med OA än vad man tidigare gjorde utan OA. Hur gick det till?

Efter en period av experimenterande, som resulterade i kortlivade tidskrifter, ambitiösa men allt mer kostsamma forskarsamarbeten och oseriösa lycksökare, kunde de traditionella förlagen göra entré på den osäkra OA-marknaden genom att erbjuda forskarna en trygghet som saknades hos många av de andra aktörerna. Med sina långvariga erfarenheter av vetenskaplig publicering hade förlagen en möjlighet att integrera OA-tidskrifterna i sina publiceringsstrukturer. Allt fler av de välfungerande OA-tidskrifterna köptes därför upp av förlagen som också började starta sina egna OA-publikationer.

Affärsidén var att erbjuda publicering i seriösa, förlagsutgivna tidskrifter, anpassade efter önskemål om OA-publicering, samtidigt som tidskrifterna befann sig i den traditionella forskarvärlden med dess krav på strikta bedömningsgrunder och mätmetoder. De förlagsutgivna OA-tidskrifterna blev därmed en lösning på ett allt svårare dilemma för många forskare.

För att finansiera sina OA-tidskrifter, som ju inte har prenumerationsintäkter, införde förlagen författaravgifter eller article processing charges (APC), vilket andra OA-utgivare använt sig av sedan 2002. Författaravgifternas funktion är att ersätta förlagens kostnader för administration och kvalitetskontroll.

Parallellt med de framväxande OA-tidskrifterna lever de prenumerationsbaserade tidskrifterna kvar och allt fler nya tillkommer. Eftersom de traditionella tidskrifterna har ett genomslag som de flesta OA-tidskrifter ännu saknar, började förlagen erbjuda möjligheten att publicera enstaka artiklar som OA i annars helt prenumerationsbaserade tidskrifter. Hybridtidskriften var därmed född.

OA-tidskrifter brukar indelas i tre grundtyper:

  • Renodlade OA-tidskrifter publicerade av förlag som inte är prenumerationsbaserade
  • OA-tidskrifter publicerade av prenumerationsbaserade förlag
  • Prenumerationsbaserade hybridtidskrifter som även erbjuder OA-publicering

Helt OA-baserade tidskrifter utgör ca 17% av samtliga vetenskapliga tidskrifter. Hybridtidskrifternas andel är 49%. Ungefär en tredjedel av alla vetenskapliga tidskrifter är helt prenumerationsbaserade, utan OA-möjligheter.

APC-intäkterna växer för närvarande snabbare för hybridtidskrifter än för övriga OA-tidskrifter. En bidragande orsak är antagligen att de genomsnittliga citeringsnivåerna för hybridtidskrifter är högre än för de rena OA-tidskrifterna.

De publiceringsmodeller som är möjliga vid OA-publicering kan indelas i två typer:

  • Gyllene OA. Författaren betalar en publiceringsavgift till förlaget som gör artikeln fritt tillgänglig. Modellen används av alla typer av OA-tidskrifter.
  • Grön OA. Publicering i en traditionell tidskrift och parallellpublicering av författarmanus i ett öppet arkiv. Modellen möjliggör publicering i en prenumerationsbaserad tidskrift.

2014 publicerades ca 17% av alla vetenskapliga artiklar som gyllene OA. Andelen grön OA är svårare att bedöma, men har uppskattats vara ungefär 5%. Till detta kommer ”olaglig” parallellpublicering i samma utsträckning som tillåten grön OA-publicering.

83% av samtliga vetenskapliga artiklar publiceras ännu i rent prenumerationsbaserade tidskrifter. Förlagen har dessutom startat egna OA-tidskrifter och får en allt större del av APC-intäkter genom en växande andel av publiceringar som gyllene i OA i hybridtidskrifter. De traditionella vetenskapliga förlagen har på så sätt hittills framgångsrikt hanterat OA-frågan genom att integrera den i sitt eget affärskoncept. Genom att utan alltför stora diskussioner ha fått acceptans för APC har förlagen lyckats utöka sin marknad och dessutom kunnat generera ännu större intäkter än tidigare.

En studie av brittiska lärosätens kostnader för APC under perioden 2007-2014 visade att 76% av utgifterna gick till endast 10 OA-utgivare – av dessa var 8 traditionella förlag. Resterande 24% betalades till 127 olika utgivare. Tio i topp-listan dominerades av Elsevier och Wiley som tillsammans erhöll drygt en tredjedel av APC-intäkterna. Två traditionella förlag fick därmed sammanlagt ca 50% större APC-intäkter än vad samtliga förlag utanför tio i topp genererade tillsammans.

Bland de tio största utgivarna fanns även två nya OA-utgivare: PLOS och BioMed Central. PLOS som är en icke-vinstgivande organisation placerade sig på tredje plats i intäktslistan med ca 11% av APC-betalningarna. BioMed Central köptes 2008 av Springer.

De tidigare så omdiskuterade höga prenumerationspriserna som har varit ett viktigt skäl för övergången till OA har inte sänkts och nya kostnader för lärosätena i form av APC har tillkommit. Fenomenet att förlag tar betalt både för prenumerationer och APC har kommit att kallas double dipping.

Med större sammanlagda intäkter än tidigare har de traditionella vetenskapliga tidskriftsförlagen förvandlat OA till en god inkomstkälla. För lärosätena, som tidigare betalade både för tidskrifternas innehåll och för abonnemangen på dem, har nu ytterligare kostnader tillkommit. Förutom författaravgifterna i sig krävs även en administrativ hantering av dessa avgifter. Förlagen använder sig av så många olika modeller för APC att den administrativa kostnaden för lärosätena riskerar att bli betydande.

Om man endast tar hänsyn till abonnemangskostnader och APC, var fördelningen mellan dem (vid brittiska lärosäten under 2013) i genomsnitt 10% för APC och 90% för prenumerationer, med stora variationerna mellan lärosätena.  Andelen APC har sedan dess fortsatt att öka. Om man även inkluderar administrationskostnader närmar sig flera brittiska universitet kostnadsnivåer som innebär en fördubbling jämfört med de tidigare prenumerationskostnaderna.

För att få en bild av de totala kostnaderna för lärosätena har begreppet total cost of publication (TCP) myntats. TCP definieras som summan av lärosätets kostnader för APC och prenumerationer samt för de tillkommande administrativa kostnaderna för APC-hanteringen. Utöver dessa kostnader behövs givetvis resurser för forskarnas arbete med de publicerade artiklarna och för den rådgivning och det stöd som bibliotek och andra avdelningar inom ett lärosäte ger forskarna för att hjälpa dem att ta sig fram i det nya publiceringslandskapet.

I Storbritannien har lärosätena påbörjat ett gemensamt arbete för att hantera double dipping-fenomenet. I dialog med förlagen försöker man argumentera för att övergången till OA är nödvändig och att kostnaderna för övergången inte enbart kan betalas av lärosätena. Syftet är att få fram avtal, så kallade offset agreements, som innebär att lärosätena inte skall behöva betala författaravgifter för tidskrifter som man redan abonnerar på.

Förlagen är naturligtvis inte villiga att avstå från ökade intäkter och har därför utvecklat ett antal nya strategier. En av dessa går ut på att fördela prisjusteringarna i offset agreements på global nivå. Resultatet av detta är att minskningen av prenumerationskostnaderna för lärosäten som aktivt gått över till OA blir minimala. En annan strategi är att göra många olika modeller för APC med varierande belopp och rabatter, vilket försvårar bedömningen av kostnaderna, gör det svårare att utnyttja rabatterna och innebär att lärosätena får stå för hela administrationen. Parallellt med dessa strategier för gyllene OA, arbetar flera förlag med att försvåra grön OA-publicering genom att införa embargon eller utöka redan befintliga embargoperioder.

Lärosätenas förhoppningar är att OA-publicerade artiklar skall användas så mycket som möjligt. Den användningsstatistik som behövs för att kunna följa användningen saknas dock i stor utsträckning. Förlagen hävdar att användningen av OA-artiklar på deras plattformar är högre än för artiklar som inte publicerats som OA. Tyvärr är dessa påståenden för det mesta omöjliga att kontrollera eftersom den samlade plattformsstatistiken inte skiljer mellan prenumerationsbaserad publicering och OA-publicering. Argumentet är ändå effektivt eftersom det ger stöd för dem som vill satsa på OA. Genom att fortsätta publicera prenumerationsbaserade tidskrifter ger förlagen samtidigt stöd till dem som ser OA som ett problem. Förlagen har därmed lyckats ge direkt och indirekt stöd till alla uppfattningar om hur vetenskaplig publicering skall ske.

Om den nuvarande situationen endast är en övergående fas på den slutliga vägen mot OA eller om vi har kommit till ett bestående jämviktsläge mellan OA och prenumerationsbaserad publicering är det ännu ingen som vet. Det vi däremot vet är att lärosätenas samlade kostnader för vetenskaplig publicering har blivit betydligt högre än tidigare.

För bibliotekens del innebär övergången till OA stora förändringar. Bortsett från att vi utöver våra tidskriftsprenumerationer nu även måste hantera fria tidskrifter, är det ofta biblioteken som får svara för den administrativa hanteringen av författaravgifter. Det är i sig inte något negativt, tvärtom stärker det bibliotekens anknytning till akademin. Problem uppstår däremot om vi förväntas göra det helt inom ramen för befintlig verksamhet. Ett annat problem är att biblioteksbudgeten ses som finansieringskälla för APC. Med argumentet att OA borde medföra lägre kostnader och därmed skapa utrymme för APC har några bibliotek redan fått en ny utgiftspost i en för övrigt oförändrad budget.

För biblioteken är det allt viktigare att peka på konsekvenserna av ökningen av lärosätenas publiceringskostnader. För att inte hamna i ett läge där mediabudgetnedskärningar föreslås som ett sätt att klara av ökande APC-kostnader är det viktigt att biblioteken signalerar en grundläggande skillnad mellan användning och publicering.

Biblioteksbudgeten är till för samtliga användare på ett lärosäte, både för dem som publicerar artiklar i tidskrifter och för dem som läser tidskriftsartiklarna – både för forskare och för studenter. Den balansakten har vi hittills klarat av. Förhoppningsvis kommer vi att kunna fortsätta att göra det.

 

_____________________________________________

Uppgifterna om situationen i Storbritannien är huvudsakligen hämtade från:

Stephen Pinfield, Jennifer Salter and Peter A. Bath (2015): The “total cost of publication” in a hybrid open-access environment : institutional approaches to funding journal article-processing charges in combination with subscriptions. Journal of the Association for Information Science and Technology.
Early View (Online version of record published before inclusion in an issue). Published online 13 February 2015.
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/asi.23446/epdf

 

Annonser

2 comments on “APC, TCP och Offset Agreements

  1. Klemens skriver:

    Bra skrivet Thomas

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s